Duvbo 16.32
Tio minuter tills nästa tåg går, jag stampar otåligt otakten.
Hundra meter rulltrappa, nytt personligt rekord för hon i grågulrandig tröja. Vilken besvikelse, en evighet kvar, längre tidsrymd än vad man är människa att se bortom. En kort sekund.
Stenansiktena på den fuktiga betongväggen tittar ledsamt ned på oss. De sitter fast, har inga tider att passa, inga tåg att missa. Cementhänder sträcker sig mot taket, når inte upp. Kommer aldrig att nå upp. Ouppnåeligt.
"Linje tio mot Kungsträdgården, sex vagnar". Stannar.
Fångad av en stormvind, motvind, medvind. "Se upp för dörrarna, dörrarna stängs." Den ena utestängd, den andra instängd. Missade, hann med. Han med. Tinge-linge-linge tåget går, ut i vida världen. Eller i alla fall till Kungsträdgården. Den som färdbeviset har, får följa med på färden. Jag har betalat taxan, jag får åka med, jag släpps in.
"One day you're in, and the next day you're out". Snälla, släpp in mig. Det är höst här på perrongen.
Leenden
Alla log de åt något. Åt någon. Mannen på sätet mitt emot mig fnissade till på sidan 59 i en Orhan Pamuk-bok. Det började som en ryckning i mungipan för att sedan övergå till ett ryck i hela ansiktet. Tourettes. Jag vill veta vilken bok det var som han läste. Vad det var som var så roligt. Turkisk humor.
Tjejen på sätet tvärs över log. Hörlurar i öronen och en mobiltelefon i handen. Med koncentrerade tummar tryckte hon sig fram till ett sms. Tydligen tillräckligt intressant och roande för att framkalla ett leende.
På lunchrestaurangen. Sénegalesen som ivrigt berättar om hur det är i Burkina Faso. Vi sitter i skuggan. Han behöver ingen solbränna, säger han. Och ler. Han ler och de vita tänderna kontrasterar mot hans mörka ansikte. Han säger: "Här i Sverige har ni klockan. I Afrika har vi tiden". Och sedan är vår lunch över. Tolv och femtio och det är dags att återvända. Återvända från pytt i panna, rimmad lax och potatisstuvning. Återvända till skrivbordet, autogiron, konteringar. Åter vända papper.
