signalfel

Tio minuter tills nästa tåg går, jag stampar otåligt otakten.

Hundra meter rulltrappa, nytt personligt rekord för hon i grågulrandig tröja. Vilken besvikelse, en evighet kvar, längre tidsrymd än vad man är människa att se bortom. En kort sekund.

Stenansiktena på den fuktiga betongväggen tittar ledsamt ned på oss. De sitter fast, har inga tider att passa, inga tåg att missa. Cementhänder sträcker sig mot taket, når inte upp. Kommer aldrig att nå upp. Ouppnåeligt.

"Linje tio mot Kungsträdgården, sex vagnar". Stannar.

Fångad av en stormvind, motvind, medvind. "Se upp för dörrarna, dörrarna stängs." Den ena utestängd, den andra instängd. Missade, hann med. Han med. Tinge-linge-linge tåget går, ut i vida världen. Eller i alla fall till Kungsträdgården. Den som färdbeviset har, får följa med på  färden. Jag har betalat taxan, jag får åka med, jag släpps in.

"One day you're in, and the next day you're out". Snälla, släpp in mig. Det är höst här på perrongen.