Flytt
drar sig norrut om våren
drar jag mig också vidare.
Hädanefter;
torsteni.blogspot.com
året om.
Flytt
drar sig norrut om våren
drar jag mig också vidare.
Hädanefter;
torsteni.blogspot.com
året om.
Vårsmak
Vickar sömnen ur tårna
värmer frosten ur fingrarna.
Låter solen
sakta
smälta
på min tungspets.
C.
a-fil
pärllök
leverpastej.
Efter purjolöken tog det slut.
En urdrucken vinflaska
bredvid fåtöljen: Chat-en-oeuf.
De hittade honom på sovrumsgolvet
i fredags morse.
Zon 2
Busskur, Västbergavägen
linje 748
mot Södertälje via Fittja:
En tyskregistrerad långtradare
som likt fåglarna på hösten
är på väg
söderut.
--
Busskur, Tellusborgsvägen
linje 161
mot Bagarmossen via Älvsjö stn – Bandhagen:
Nej
bäste chauffören
jag skall inte med
jag bara sitter
här
och tittar på
stjärnorna.
--
En pinne, Klensmedsvägen
linje 141 mot Telefonplan:
Något att luta sig emot
när vägen
känns för lång
(och hal).
--
Busskur, Mejselvägen
linje 141 mot Telefonplan:
Tiffany-lampors ljus
i fönstrena
Ett flygplans blink
på himlen.
--
Busskur, Hökmossen
linje 147
mot Liljeholmen:
Smutsiga fönsterrutor
på en smutsig buss
i en smutsig stad.
--
Vardagsrumssoffan, Hökmossevägen
linje 1
mot Någonstans:
Vart är jag på väg?
147 Hökmossen
"Jag har bott på Sedelvägen i hela mitt liv, men jag är fortfarande inte rik", sjöng mannen som satt längst bak i bussen.
Döda barn
Jag var inte riktigt beredd, hade inte riktigt hunnit ta det djupa andetag som krävdes innan de kom tillbaka till mig. För de kom tillbaka till mig idag. De döda barnen.
De hade följt mig i flera dagar, förekommit i mina tankar då jag satt på bussen, dykt upp som skuggor i mina drömmar, tvingat mig att gnugga verkligheten i ögonen. De döda barnen, tillsammans med den döde mannen ? han som satt fastkilad mellan två träd ? ville inte lämna mig i fred.
Jag förstår dem.
För vem berättar om deras liv? Vem berättar om vad de har gjort, vad de ville göra ? vad de skulle kunnat ha gjort! Bilderna av deras döda kroppar lägger grunden, jag berättar för mig själv. Deras historia blir en historia berättad av mig. För mig. Men ingen lyssnar, för jag berättar inte högt. Jag är inte skyldig någon det.
Det såg ut som om de sov, där de låg bland mangroveträdens rötter. Om inte. Om inte, tänker jag. Om inte det vore så att de var döda. Två halvnakna kroppar i ett smutsigt vatten. Det syns inte en skråma på dem, likväl är de döda.
De döda barnen kom till mig första gången i en e-post. Det hör till jobbet att få de där bilderna, jag vet. Ändå var jag inte beredd. Jag var beredd på att se översvämmade byar, sönderslagna hus, döda djur. Men inte detta. 7 megapixlar, optisk zoom, knivskarp skärpa, och där fanns de på min skärm. Jag ville inte se mer, tryckte bort, stängde av. Blundade, svalde och började berättelsen.
De följde mig i några dagar, för att sedan börja röra sig mer i ytterkanten av min vardag. Men idag kom de tillbaka till mig igen. Bilderna var utskrivna, tre stycken på varje ark. De fanns där allihop, lades ut på skrivbordet. Mannen mellan träden, flyktingarna på väg upp i båten, kropparna på strandkanten. Och de döda barnen. Jag tittade bort.
Jag har kvar e-posten med bilderna, men jag tänker inte öppna dem ännu en gång. De får finnas där som en påminnelse om vad jag har och vad jag kan gå miste om.
De är tillbaka hos mig på nytt, och jag vet inte hur länge de tänker stanna. Jag har två döda barn som sällskap.
Zambia via Västbergavägen
En mörkblå PT Cruiser, medlem i PT Cruiser Club Sweden står parkerad utanför OKQ8. Dubbdäck och ganska fula navkapslar. Kromad plast. På något vis har ägaren lyckats göra hela bilen estetiskt frånstötande. Från början var bilen nog rätt ok. Men det är som bekant så att det är lättare att göra vackra ting fula, än fula saker vackra. Å andra sidan, varför skall man alltid gå den lätta vägen?
Bredvid mig, bredvid PT Cruisern och OKQ8, slåss kråkorna, de grå och svarta, om en bit hamburgare som någon har lämnat halväten längs med vägkanten. Bara sådär. Tänk på barnen i Afrika. Och det gör jag.
Afrika, Zambia, Lusaka. Barnen. Byarna. Bussarna. Ingen 745:a som dyker upp på en motorväg i morgondiset. Ingen buss med tydliga skyltar om vart den är på väg. Fridhemsplan (ej via Rönninge station). Ingen sur busschaufför som den här morgonen har vaknat på fel sida. Igen.
Nej. Istället håliga vägar som stundom ersätts av röda grusvägar. Istället blå minibussar utan skyltning, som man får ställa sig bland och försöka höra vart chaufförerna ropar ut att de skall köra. Istället en värme som man aldrig kommer att finna vid Västbergavägen klockan 06.25.
06.30. Marievik. Avstigning. För en del. Jag har en bit kvar att resa. Inte bara på bussen, på tunnelbanan. Det finns fortfarande saker jag inte har gjort, platser jag inte har besökt, sånger jag aldrig hört. Jag har ännu resor kvar att göra. Ännu människor kvar att träffa.
06.30. vv.se slår om till 10 kr. Trängelskatt.
Snart Västerbroplan och den självklara tanken slår mig; de går inte att förväxla, Rålis och Zambias grönklädda kullar. Ingenting kan förväxlas, ingenting kan jämföras. En jämförelse vore en jämförelse på ojämlika premisser. Den ena har vad den andra saknar, fastän vi kanske talar om samma saker. En röd-orange morgonhimmel över Västerbron är inte detsamma som en röd-orange morgonhimmel i Monze. Så lika men ändå inte. Stjärnhimlen över mig här, är samma stjärnhimmel som där, men ändå ojämförbar. Aldrig har jag sett Vintergatan så tydligt. Aldrig kunnat urskilja så många stjärnor. Aldrig upplevt så många strömavbrott. Dessa strömavbrott, det totala mörkret. Kontinenten som Gud glömde. "Varde ljus". Klick. Alltid mörkt efter sju. Alltid små eldar vid plåtskjulen om kvällarna. Men stjärnorna! Jag förlåter alla tillfälliga strömavbrott för att få se stjärnorna. För att få se det ljus de sände i vår riktning för miljontals år sedan. Jag förlåter det mesta, men inte de olyckor som drabbar människorna där.
Resedagboken från Zambia kommer här. En dag i taget. Nu har jag äntligen landat, hittat tillbaka, fått fast mark under fötterna. Kommit tillbaka till rutinerna, till Hökmossevägen.
Jag kommer alltid tillbaka. För precis som jag har många resor kvar att göra, har jag mycket kvar skriva.
Tellusborgsvägen
Det var inte mitt fel. Han gjorde misstaget alldeles själv. Jag sade faktiskt rakt fram mot Ericsson, och sedan vänster för att därefter omedelbart svänga höger. Jag kan inte hjälpa att han gick mot Ericsson och sedan åt höger. Mot Midsommarkransen. Längs med E4:an. Det var inte mitt fel.
Tellusborgsvägen har förmodligen aldrig varit så långt borta som den var då; en regndisig morgon på gränsen till november.
Västbergavägen 06.22
En dimmig tisdagmorgon och framför mig passerar en japansk minibuss. Smutsig, rostig och med immiga rutor. I bilen sitter tre män. Det ansikte som tillhör mannen i baksätet, tittar ut genom den suddiga rutan och ser ledset ut. Det har sett ledset ut varje morgon nu i flera dagar. Alltid samma tid. Alltid samma minibuss. Alltid samme ledsna man.
Min buss, ingen minibuss, ledbuss. 151. Etta, femma, etta. Bingo. Jag går ur dimman in i bussen. Dess dörrar öppnar sig och jag slukas levande.
Duvbo 16.32
Tio minuter tills nästa tåg går, jag stampar otåligt otakten.
"Linje tio mot Kungsträdgården, sex vagnar". Stannar.
Fångad av en stormvind, motvind, medvind. "Se upp för dörrarna, dörrarna stängs." Den ena utestängd, den andra instängd. Missade, hann med. Han med. Tinge-linge-linge tåget går, ut i vida världen. Eller i alla fall till Kungsträdgården. Den som färdbeviset har, får följa med på färden. Jag har betalat taxan, jag får åka med, jag släpps in.
"One day you're in, and the next day you're out". Snälla, släpp in mig. Det är höst här på perrongen.
Leenden
Alla log de åt något. Åt någon. Mannen på sätet mitt emot mig fnissade till på sidan 59 i en Orhan Pamuk-bok. Det började som en ryckning i mungipan för att sedan övergå till ett ryck i hela ansiktet. Tourettes. Jag vill veta vilken bok det var som han läste. Vad det var som var så roligt. Turkisk humor.
Tjejen på sätet tvärs över log. Hörlurar i öronen och en mobiltelefon i handen. Med koncentrerade tummar tryckte hon sig fram till ett sms. Tydligen tillräckligt intressant och roande för att framkalla ett leende.
På lunchrestaurangen. Sénegalesen som ivrigt berättar om hur det är i Burkina Faso. Vi sitter i skuggan. Han behöver ingen solbränna, säger han. Och ler. Han ler och de vita tänderna kontrasterar mot hans mörka ansikte. Han säger: "Här i Sverige har ni klockan. I Afrika har vi tiden". Och sedan är vår lunch över. Tolv och femtio och det är dags att återvända. Återvända från pytt i panna, rimmad lax och potatisstuvning. Återvända till skrivbordet, autogiron, konteringar. Åter vända papper.
Darra
Längs med cykelbanan; aspträden. Som låter vinden ta tag i deras grenar, deras blad. Som låter tusentals asplöv applådera mig på min väg framåt.
Och myggen. De väljer mig i sista hand. I brist på annan.
Brus
Redan andra dagen är jag nära att bryta mitt löfte. Fast det inte ens var ett löfte. Men i alla fall. Andra dagen. Kanske kan jag skylla på huvudvärk, på ont i halsen, på att dagens kontoavstämningar har gjort mig alldeles matt i huvudet. Eller så har jag ingenting alls att skylla på. Skyll mig själv.
Mer än så här blir det alltså inte. Inte mer. Inte mindre. Lagom. Det är lagom. Lätt och lagom. Fast det var inte lätt. Det är aldrig lätt att ínte hålla vad man har lovat. Jag lovar bättring - men bara i utbyte mot bot. Bot mot min sömnlöshet, sinnesslöhet, glödhet. Det brinner i kroppen varje natt, trots öppet fönster mot Europaväg 4. Pest eller kolera. Inombränd eller motorvägsbrus. Brustabletter, sömntabletter, johannesört, isbad. Islamabad. Där är det säkert varmare än mellan lakanen där jag sover.
Utsålt
Allting går att sälja med reklam. Även ord. Man måste kunna visa vad man kan göra, vad man skulle kunna göra. vem man vill vara. Vem man är.
Det handlar inte om att kunna åstadkomma något. Det är visionen man säljer. Jag själv kan aldrig göra några stora förändringar. Det är jag för feg för. Däremot kan jag snickra drömmar för andra att använda sig av. Jag kan bygga flygplanet men aldrig lära ut hur det skall flygas. Rita kartan men inte tala om hur den skall tolkas. Det finns alltid mer än en väg till skatten.
Här: Några korta rader och jag har uppfyllt mitt åtagande, min plikt. Fast är det ett åtagande, ett självpåtaget tvång? Jag som trodde att det var ett nöje, någonting jag gjorde för min egen skull, för att skingra tankarna, rensa luften. Det är rätt. Det är inget åtagande, inget löfte om att skriva. Inga 50 rader om dagen - nejdå! Min själ är inte såld. Däremot min tid. Det är inte mina känslor för orden som har svalnat. Det är min tillgång till tid för att återigen kunna jonglera med orden, stapla dem på varandra, lägga dem på rad, bygga torn mot himlen. Babbel.
Det är en liten förändring, en sådan som jag vågar. Jag skall ta tillbaka vad som en gång var mitt. Och jag lovar mig själv: jag skall genomföra det.
