Västbergavägen 06.22
En dimmig tisdagmorgon och framför mig passerar en japansk minibuss. Smutsig, rostig och med immiga rutor. I bilen sitter tre män. Det ansikte som tillhör mannen i baksätet, tittar ut genom den suddiga rutan och ser ledset ut. Det har sett ledset ut varje morgon nu i flera dagar. Alltid samma tid. Alltid samma minibuss. Alltid samme ledsna man.
Min buss, ingen minibuss, ledbuss. 151. Etta, femma, etta. Bingo. Jag går ur dimman in i bussen. Dess dörrar öppnar sig och jag slukas levande.
Kommentarer
Trackback
