signalfel

Kanske var det dieselmotorns taktfasta dunkande, dess avgaser blandade med den varma skärgårdsluften. Kanske var det åsynen av fiskmåsar i deras rätta miljö, fritt flygande över havet. Eller så var det knastret av solvarmt trä under mina skor där jag stod på bryggan. Som om jag gick på äggskal med träskor, på snäckor med gummistövlar. Kras-kras-kras. Knaster-knaster-knaster.

Förmodligen var det en kombination av allt. Båtens bog som skummade havsytan till fräsande vågor. Öarna som likt sylt låg utklickade i en stor skål vit gröt. Och jämsides med båten änderna som flög så nära vattnet att deras vingar nästan nuddade vid det. Två och två. Alltid två och två.

Fast ensam. En ensam älg.

Och solen någonstans där ovanför oss, svårt att avgöra var. På himlen! Den fanns där och brände på armarna, på benen. Den värmde klipporna så att de blev varmare än ett plåttak. Inga katter. Men rådjurskid. Som trampade samma stigar som mina nakna fötter.

Kanske var det hammocken med sina himmelsblå dynor, mjukare än min egen säng. Det av solen brända gräset mellan mina tår, den kalla flädersaften i glaset. Kanske var det tystnaden över vattnet, en tystnad som bara då och då bröts av en båtmotors försiktiga dunkande.

Kanske var det allt och inget.

Allt och inget. Ja, så var det nog. Det var känslan som uppstod när allt och inget möttes.