signalfel

Allting går att sälja med reklam. Även ord. Man måste kunna visa vad man kan göra, vad man skulle kunna göra. vem man vill vara. Vem man är.

Det handlar inte om att kunna åstadkomma något. Det är visionen man säljer. Jag själv kan aldrig göra några stora förändringar. Det är jag för feg för. Däremot kan jag snickra drömmar för andra att använda sig av. Jag kan bygga flygplanet men aldrig lära ut hur det skall flygas. Rita kartan men inte tala om hur den skall tolkas. Det finns alltid mer än en väg till skatten.

Här: Några korta rader och jag har uppfyllt mitt åtagande, min plikt. Fast är det ett åtagande, ett självpåtaget tvång? Jag som trodde att det var ett nöje, någonting jag gjorde för min egen skull, för att skingra tankarna, rensa luften. Det är rätt. Det är inget åtagande, inget löfte om att skriva. Inga 50 rader om dagen - nejdå! Min själ är inte såld. Däremot min tid. Det är inte mina känslor för orden som har svalnat. Det är min tillgång till tid för att återigen kunna jonglera med orden, stapla dem på varandra, lägga dem på rad, bygga torn mot himlen. Babbel.

Det är en liten förändring, en sådan som jag vågar. Jag skall ta tillbaka vad som en gång var mitt. Och jag lovar mig själv: jag skall genomföra det.