signalfel

En mörkblå PT Cruiser, medlem i PT Cruiser Club Sweden står parkerad utanför OKQ8. Dubbdäck och ganska fula navkapslar. Kromad plast. På något vis har ägaren lyckats göra hela bilen estetiskt frånstötande. Från början var bilen nog rätt ok. Men det är som bekant så att det är lättare att göra vackra ting fula, än fula saker vackra. Å andra sidan, varför skall man alltid gå den lätta vägen?

Bredvid mig, bredvid PT Cruisern och OKQ8, slåss kråkorna, de grå och svarta, om en bit hamburgare som någon har lämnat halväten längs med vägkanten. Bara sådär. Tänk på barnen i Afrika. Och det gör jag.

Afrika, Zambia, Lusaka. Barnen. Byarna. Bussarna. Ingen 745:a som dyker upp på en motorväg i morgondiset. Ingen buss med tydliga skyltar om vart den är på väg. Fridhemsplan (ej via Rönninge station).  Ingen sur busschaufför som den här morgonen har vaknat på fel sida. Igen.

Nej. Istället håliga vägar som stundom ersätts av röda grusvägar. Istället blå minibussar utan skyltning, som man får ställa sig bland och försöka höra vart chaufförerna ropar ut att de skall köra. Istället en värme som man aldrig kommer att finna vid Västbergavägen klockan 06.25.

06.30. Marievik. Avstigning. För en del. Jag har en bit kvar att resa. Inte bara på bussen, på tunnelbanan. Det finns fortfarande saker jag inte har gjort, platser jag inte har besökt, sånger jag aldrig hört. Jag har ännu resor kvar att göra. Ännu människor kvar att träffa.

06.30. vv.se slår om till 10 kr. Trängelskatt.

Snart Västerbroplan och den självklara tanken slår mig; de går inte att förväxla, Rålis och Zambias grönklädda kullar. Ingenting kan förväxlas, ingenting kan jämföras. En jämförelse vore en jämförelse på ojämlika premisser. Den ena har vad den andra saknar, fastän vi kanske talar om samma saker. En röd-orange morgonhimmel över Västerbron är inte detsamma som en röd-orange morgonhimmel i Monze. Så lika men ändå inte. Stjärnhimlen över mig här, är samma stjärnhimmel som där, men ändå ojämförbar. Aldrig har jag sett Vintergatan så tydligt. Aldrig kunnat urskilja så många stjärnor. Aldrig upplevt så många strömavbrott. Dessa strömavbrott, det totala mörkret. Kontinenten som Gud glömde. "Varde ljus". Klick. Alltid mörkt efter sju. Alltid små eldar vid plåtskjulen om kvällarna. Men stjärnorna! Jag förlåter alla tillfälliga strömavbrott för att få se stjärnorna. För att få se det ljus de sände i vår riktning för miljontals år sedan. Jag förlåter det mesta, men inte de olyckor som drabbar människorna där.

Resedagboken från Zambia kommer här. En dag i taget. Nu har jag äntligen landat, hittat tillbaka, fått fast mark under fötterna. Kommit tillbaka till rutinerna, till Hökmossevägen.

Jag kommer alltid tillbaka. För precis som jag har många resor kvar att göra, har jag mycket kvar skriva.