På drift
På drift i oändliga vattenpölar på asfaltsytor stora som hela kontinenter. På drift någonstans i Afrika, Europa, Oceanien - vad vet jag? Jag bara sitter här, aktar noga att låta min hand släpa i vattnet. Man vet aldrig vad som kan döljas däri. Hajar, giftiga alger eller människoavföring. Mig spelar det ingen roll, vattnet är lika obehagligt oavsett vilket. Jag doppar aldrig någon kroppsdel i ett vatten där jag inte kan se botten. Jag badar aldrig i sjöar, aldrig i djupa vattenpölar. Jag torrsimmar på solbrända stubbåkrar.
Så mycket vatten. Och jag färdas på det, över det, under det. Västerbron. Like a bridge over troubled water. Håll för näsan när du hoppar, djupdyker. Håll andan. Håll för munnen när du gäspar. Hål i tänderna. Varsågod och skölj. Och det virvlar till i spottkoppen, accelererar vinkelrätt åt höger. Corioliskraft. Vi befinner oss trots allt på norra halvklotet.
Vattenplaning. Planering. Jag planerar min dag. Bromma flygplats någonstans till väster om mig. Till vänster om mig. Jag färdas norrut. Mot centrum. Navet. Medelpunkten - Medelhavet. Jag planar ut. Halvvägs, men ändå så långt ifrån. För där emellan kommer påska. För där emellan kommer Sankt Eriksplan. Och Odenplan. Sas-plan.
Jag är på drift. Driver med mig själv. I am sailing.
A. och Descartes
Någonstans mellan Västbergavägen och Fridhemsplan blev tanken hängade i luften. Någonstans ovanför första sätet till vänster i buss 151. Ett säte i blågrått tyg. Slitet av många byxbakar, jeansnitar, plastknappar. Längst fram på säteskanten har tyget börjat fransas upp. På väggen mot föraren hänger en reklamaffisch; "Bli den du är", säger affischen. Hur skall jag veta när jag har blivit som jag är? Och hur är jag? Jag tänker, alltså finns jag till. Jag är tänkande. Och finns. Det ena förutsätter det andra. Jag finns, alltså kan jag just nu passera Marievik. Jag kan passera Marievik eftersom jag finns.
Kanske var det just vid Marievik som tanken blev hängade. Det var kanske här som den slog i förarhytten när busschauffören bromsade in för att stanna vid hållplatsen. Det var kanske här den föddes, växte och blev kvar. Jag tänkte den. Jag tänkte, alltså fanns jag till. Tanken fanns där och jag hängde den. Lät den bli hängande i luften. Tyngdlös, viktlös, meningslös. Tanklös? Hur som helst: jag övergav den där, någonstans mellan Västbergavägen och Fridhemsplan. Den som hittar den får behålla den. Och pseudo-finnas-till. För det var jag som tänkte, tanken var min.
